Klassificering av ämnen och blandningar

En grundprincip i förordningen om klassificering, märkning och förpackning är att tillverkare, importörer eller nedströmsanvändare egenklassificerar ett ämne eller en blandning.

Detta inkluderar identifiering av ämnets eller blandningens faror och jämförelse av informationen om faror med kriterierna som föreskrivs i CLP-förordningen. Klassificeringen baseras på ett ämnes eller en blandnings farliga egenskaper och inte på sannolikheten för exponering och riskbedömningar.

Egenklassificering ska avgöra om ett kemiskt ämne eller blandning har fysikaliska, hälso- och/eller miljöfaror och för att på korrekt vis kommunicera dessa faror med lämplig märkning i leveranskedjan när produkten placeras på marknaden, oavsett det producerade ämnets eller blandningens volym.

Egenklassificering

Enligt CLP-förordningen måste ett ämne egenklassificeras om det inte finns en harmoniserad klassificering i bilaga VI till CLP-förordningen och det innehar farliga egenskaper. För ett ämne som redan har en harmoniserad klassificering (en post i bilaga VI till CLP-förordningen) är den harmoniserade klassificeringen juridiskt bindande för de faroklasser och avvikelser i posten. Faroklasserna och avvikelserna som inte täcks av posten måste värderas och egenklassificeras om det är lämpligt.

Vissa undantag till en harmoniserad klassificering kan vara tillämpliga om det motiveras, t.ex. om ämnet finns på marknaden i en annat fysikaliskt tillstånd eller form eller det finns en not associerad med posten i bilaga VI. En klassificering som anges i bilaga VI som en minimiklassificering ska dessutom utvärderas utifrån tillgänglig information och om det finns data som leder till att ämnet klassificeras i en allvarligare kategori än minimiklassificeringen ska den allvarligare kategorin användas.

Andra osäkerheter kopplade till ”översättningen” av faror från direktivet för farliga ämnen till CLP-förordningen måste noga utvärderas. Hur som helst, när ett ämne egenklassificeras (utöver dess harmoniserade klassificering i bilaga VI till CLP-förordningen) måste besluten vara motiverade och, om tillämpligt, överenskommits med andra tillverkare, importörer och nedströmsanvändare.

För ett ämne utan en post i bilaga VI (d.v.s. ämnet har ingen harmoniserad klassificering för någon faroklass) måste alla relevanta faroklasser undersökas av tillverkaren eller importören och egenklassificeringen måste tillämpas på alla faroklasser där klassificeringskriterierna uppfylls.

Blandningar måste alltid egenklassificeras innan de placeras på marknaden eftersom de inte är underkastade harmoniserad klassificering och märkning (CLP-förordningen).

För att härleda en egenklassificering måste den som utför klassificeringen samla in all tillgänglig information och värdera dess lämplighet och pålitlighet. Informationen måste sedan utvärderas mot klassificeringskriterierna och den motsvarande klassificeringen beslutas.

Att klassificera blandningar följer en liknande process. De kan klassificeras utifrån själva blandningens data, data om liknande testade blandningar eller data om individuella komponenter i blandningen.

Tillverkare, importörer och nedströmsanvändare ska följa den senaste vetenskapliga eller tekniska utvecklingen och besluta om det krävs en omvärdering av klassificeringen för det ämne eller den blandning de släpper ut på marknaden.